Idas story del 3
Del 1 hittar du här & del 2 hittar du här.
Där stod jag, brevid Jacqueline och stirrade på platsen där Jennie just stod. Killarna skriker "Catfight" och hoppar upp och ner och stampar. Jacqueline tar försiktigt i min hand, och viskar sedan "Skit i henne.. det ordnar sig".
Men jag var rädd för att det inte skulle ordna sig. Jag och Jennie har trots allt varit vänner ett bra tag, henne kommer jag ju faktist aldrig att glömma. Visst har hon haft sina dåliga stunder, men vem har inte det?
Jacqueline tar ett hårdare grepp om min hand, och vi går ut från skolan. Sen vet jag inte riktigt vad som händer.
Det var så underbart. Vi gick omkring, tysta. Jacqueline satte på en låt på mobilen och vi köpte en varsin glass, och vi släppte aldrig taget om varandras händer.
- Är det sant att du är.. lesbisk? hör jag mig själv säga. Jacqueline börjar skratta, hennes tänder är perfekt vita och raka.
- Varför undrar du det? frågar hon och släpper taget om min hand för att fixa till hennes lugg som har blåst åt sidan. Hon vänder sig med ansiktet mot mig. Jag svarar inte.
- Ja, det är jag.. säger hon och suckar. Är du?
Mitt hjärta börjar banka fortare. Är jag det? Jag är kär i Jacqueline, men är jag verkligen lesbisk?
- Jag vet inte, börjar jag, och ser Jacquelines ansikte sjunkna ihop.
- Jo, jag är kär i dig, jag bryr mig inte om vad alla säger. Jag är KÄR i dig, säger jag och springer därifrån.
Vad har jag gjort? Har jag just skämt ut mig inför en flicka som jag har känt i några dagar? Jag vill aldrig, aldrig gå till skolan igen.
Jag ligger och halvsover på kvällen på min mobil lyser till. Jag ligger och stirrar på den i minst en kvart innan jag tar upp den och läser meddelandet.
Jag är kär i dig med, påriktigt.
Mitt hjärta bankar fortare och jag känner mig varm i hela kroppen. Jacqueline är min, tänker jag. Hela natten drömmer jag om henne, och det första jag tänker på när jag vaknar är på Jacqueline. Utan att tänka tar jag fram ett papper, en rosa penna och ett kuvert. På kuvertet skriver jag hennes namn. Det ser vuxet ut, jag vill inte att det ska se ut som ett kärleksbrev eller liknande.
Jag börjar skriva på det linjerade pappret. Jag skriver utan att sudda, eller tänka. Jag bara skriver. Efter en halvtimme känner jag mig färdig, och jag läser igenom pappret. Inget speciellt, inget särsligt romantiskt. Bara något som kommer rakt från mitt hjärta. När jag slickar igen kuvertet med brevet i så tycker jag att jag ser Jennie utanför fönstret. Jag går mot dörren och går ut på gatan med brevet i handen. Med svarta tjocka bokstäver står det Jacqeline.
På trottoaren står Jennie. Hon har inget smink, bara ett par vanliga svarta mjukisbyxor och hennes storebrors t-shirt med ett tryck av en surfbräda på.
- Hej, säger hon och kollar in i mina ögon. Hon ser så snäll ut, hon ger mig inte den där bitchiga blicken som hon gett mig tidigare.
- Hej, säger jag och ler.
- Vad gör du? säger hon.
- Vad tror du? säger jag och skrattar. För första gången på vädligt länge så känns det som att vi är kompisar. Hon har varit i skolan tre gånger sen vi "bråkade" och hon har undvikit mig under hela den tiden samtidigt som jag har undvikit henne.
Jennie skrattar hon med och går fram till mig och ger mig en kram.
- Jag har saknat dig, säger hon och kramar mig hårdare.
- Jag har saknat dig med, säger jag och jag vet att jag menar det. Jag har verkligen saknat Jennie. Jennie min polare som jag kunde berätta allt för. Det har faktist bara gått någon vecka, men det känns som en evighet.
Jag säger att hon kan komma in till mig, men hon berättar att hon måste gå hem. Hon ska till sitt landställe över helgen.
- Ha det bra då, ta hand om dig, säger jag och ler och kramar henne. Hon besvarar kramen och jag ser att hon har tårar i ögonen. Hon ler och skrattar.
- Det är glädjetårar. Jag har saknat dig så hemskt mycket, säger hon och en tår trillar ner från hennes öga.
Direkt efter att jag har sagt hej då till Jennie så postar jag brevet. Det vuxna brevet där jag erkänner att hon är den. She is the one. Utan henne hade jag verkligen inte varit den personen som jag är idag.
Jag har erkänt för Jacqueline att jag är kär i henne.
Där stod jag, brevid Jacqueline och stirrade på platsen där Jennie just stod. Killarna skriker "Catfight" och hoppar upp och ner och stampar. Jacqueline tar försiktigt i min hand, och viskar sedan "Skit i henne.. det ordnar sig".
Men jag var rädd för att det inte skulle ordna sig. Jag och Jennie har trots allt varit vänner ett bra tag, henne kommer jag ju faktist aldrig att glömma. Visst har hon haft sina dåliga stunder, men vem har inte det?
Jacqueline tar ett hårdare grepp om min hand, och vi går ut från skolan. Sen vet jag inte riktigt vad som händer.
Det var så underbart. Vi gick omkring, tysta. Jacqueline satte på en låt på mobilen och vi köpte en varsin glass, och vi släppte aldrig taget om varandras händer.
- Är det sant att du är.. lesbisk? hör jag mig själv säga. Jacqueline börjar skratta, hennes tänder är perfekt vita och raka.
- Varför undrar du det? frågar hon och släpper taget om min hand för att fixa till hennes lugg som har blåst åt sidan. Hon vänder sig med ansiktet mot mig. Jag svarar inte.
- Ja, det är jag.. säger hon och suckar. Är du?
Mitt hjärta börjar banka fortare. Är jag det? Jag är kär i Jacqueline, men är jag verkligen lesbisk?
- Jag vet inte, börjar jag, och ser Jacquelines ansikte sjunkna ihop.
- Jo, jag är kär i dig, jag bryr mig inte om vad alla säger. Jag är KÄR i dig, säger jag och springer därifrån.
Vad har jag gjort? Har jag just skämt ut mig inför en flicka som jag har känt i några dagar? Jag vill aldrig, aldrig gå till skolan igen.
Jag ligger och halvsover på kvällen på min mobil lyser till. Jag ligger och stirrar på den i minst en kvart innan jag tar upp den och läser meddelandet.
Jag är kär i dig med, påriktigt.
Mitt hjärta bankar fortare och jag känner mig varm i hela kroppen. Jacqueline är min, tänker jag. Hela natten drömmer jag om henne, och det första jag tänker på när jag vaknar är på Jacqueline. Utan att tänka tar jag fram ett papper, en rosa penna och ett kuvert. På kuvertet skriver jag hennes namn. Det ser vuxet ut, jag vill inte att det ska se ut som ett kärleksbrev eller liknande.
Jag börjar skriva på det linjerade pappret. Jag skriver utan att sudda, eller tänka. Jag bara skriver. Efter en halvtimme känner jag mig färdig, och jag läser igenom pappret. Inget speciellt, inget särsligt romantiskt. Bara något som kommer rakt från mitt hjärta. När jag slickar igen kuvertet med brevet i så tycker jag att jag ser Jennie utanför fönstret. Jag går mot dörren och går ut på gatan med brevet i handen. Med svarta tjocka bokstäver står det Jacqeline.
På trottoaren står Jennie. Hon har inget smink, bara ett par vanliga svarta mjukisbyxor och hennes storebrors t-shirt med ett tryck av en surfbräda på.
- Hej, säger hon och kollar in i mina ögon. Hon ser så snäll ut, hon ger mig inte den där bitchiga blicken som hon gett mig tidigare.
- Hej, säger jag och ler.
- Vad gör du? säger hon.
- Vad tror du? säger jag och skrattar. För första gången på vädligt länge så känns det som att vi är kompisar. Hon har varit i skolan tre gånger sen vi "bråkade" och hon har undvikit mig under hela den tiden samtidigt som jag har undvikit henne.
Jennie skrattar hon med och går fram till mig och ger mig en kram.
- Jag har saknat dig, säger hon och kramar mig hårdare.
- Jag har saknat dig med, säger jag och jag vet att jag menar det. Jag har verkligen saknat Jennie. Jennie min polare som jag kunde berätta allt för. Det har faktist bara gått någon vecka, men det känns som en evighet.
Jag säger att hon kan komma in till mig, men hon berättar att hon måste gå hem. Hon ska till sitt landställe över helgen.
- Ha det bra då, ta hand om dig, säger jag och ler och kramar henne. Hon besvarar kramen och jag ser att hon har tårar i ögonen. Hon ler och skrattar.
- Det är glädjetårar. Jag har saknat dig så hemskt mycket, säger hon och en tår trillar ner från hennes öga.
Direkt efter att jag har sagt hej då till Jennie så postar jag brevet. Det vuxna brevet där jag erkänner att hon är den. She is the one. Utan henne hade jag verkligen inte varit den personen som jag är idag.
Jag har erkänt för Jacqueline att jag är kär i henne.
Kommentarer
Trackback
