jebiam

Självförtoende.
Hon gick in där i skolan en dag, den där konstiga tjejen. Hon hade olika strumpor i klara färger och ett par rosa Hello Kitty hörlurar. Hon lyssnade på någon sorts dunk på högsta volym och blundade och följde huvudet i takt med musiken.
Hennes hår var i en slarvig knut och på hennes tröja stod det med svarta tjocka bokstäver "Jag är inte döv, jag skiter bara i vad du säger". Hon hade ljusblå slitna shorts och hon hade inga skor. Jag satt som förstelnad och kollade på henne, tills jag plöstligt vaknade i ett ryck när Jennie kom fram och viskade i mitt öra Fyfan vad hon är ful! Jag nickade och kollade hastigt på henne. Hon hade stängt av musiken och lade ner sin Ipod i hennes väska, eller om man nu kan kalla det för väska. Det såg mer ut som en nallebjörn med en dragkedja på magen. Nallen slängde hon sedan upp på en hylla.
Både killarna och tjejerna viskade nu, och man såg att hon märkte det. Men hon verkade verkligen inte bry sig. Hon vred på huvudet och kollade rakt in i mina ögon samtidigt som Jennie fortsätta viska i mitt högra öra.
- Det här är ju tragiskt, sa "den konstiga tjejen" och gick sen rakt in i klassrummet och satte sig på en bänk.
- Vem tror hon att hon är egentligen? sa Jennie och slängde med hennes bruna långa hår och satte sedan hennes arm kaxigt i midjan. Jag tror jag mumlade någonting, och sen gick jag in i klassrummet.
- Hej barn, sa vår lärare Karin och bläddrade igenom några papper lite snabbt. Någon hälsade tillbaka tyst längre bak i klassrummet.
- Vi har en ny flicka, som ni kanske har märkt. Hon heter Jacqueline Petterson, vill du komma fram och säga hej Jacqueline?
- Nej tack, svarade Jacqueline och skrattade. Hennes skratt var högt men gulligt. Jag kunde inte låta bli att le.
- Vad flinar du åt? Håkan eller? väste Jennie och gav mig en bitchig blick.
- Inget, svarade jag kort och kollade mot Håkan som satt och utforskade sin navel, och jag började le lite smått igen.
Direkt när jag kom hem sprang jag upp till rummet och slog på datorn. Jag skrev in "Jacqueline Pettersson" på facebook, och höll tummarna medans den sökte. Det kom fram tre alternativ, men den ena bilden verkade mer bekant och jag klickade.
Visst var det hon! Profilbilden var beskärd från gruppbild och man såg två axlar brevid henne. Hon skrattade på bilden och hon hade tuperat långt ljusbrunt hår. Hon hade glittriga stjärnor i ansiktet och hennes ögon var svarta. Hon hade en randig tröja med olika färger och ett par svarta shorts. Efter att ha tittat på bilden ett tag så gick jag in på hitta.se.
- Om någon visste vad jag gjorde just nu.. sa jag och skrev in hennes namn. Det kom upp ett telefon nummer och jag tryckte sakta in hennes nummer på min telefon. Tillslut tryckte jag på den gröna luren och efter två toner hörde jag henne. En magisk röst. Jag fick panik och slängde sen telefonen ifrån mig.
- Vad fan håller jag på med? sa jag högt för mig själv och lade mig på sängen. Efter tre timmars sömn vaknade jag till och det var dags för middag. Snabbt kollade jag mig i spegeln. Mörkbrunt hår, långt. Ner till rumpan. Tajta byxor i Cheap Monday modell och ett vitt linne där det stod "I Love You". Linnet hade jag fått av Jennie i somras då jag fyllde år. Då var det bara hon och jag, sen vart hon annorlunda. Hon hade också träffat en ny kille, Robin. Han rökte och hade en alldedes för stor baseball jacka i blått hela tiden. Han var snaggad och var kriminell på flera vis.
Det där var för flera veckor sedan.
Nu är jag påväg till skolan och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är så vanlig. Killar hit och dit, som egentligen inte betyder någonting. Jacqueline går fortfarande i vår klass. Hon har inga kompisar, och visar inte att hon vill ha några heller. Jag kollar på henne ibland, det går inte att hjälpa. Jag kan inte sluta tänka på henne, vad är det med mig? I skolan skriver jag hennes namn på mina böcker, och suddar sedan så fort som möjligt ut det.
Imorgon är det klassresa, Jacqueline ska med. Hoppas jag iallafall. Varför vet jag inte. Jag känner henne inte ens, men jag vet nästan allt om henne. 
Jag hör inte vad läraren pratar om, men helt plöstligt räcker Jacqueline upp handen.
- Jag kan inte komma imorgon, säger hon. Hon rör sig inte, hon blinkar inte ens. Helt still sitter hon på sin plats och väntar på frökens reaktion.
- Varför inte? hör jag mig själv säga. Hon kollar på mig, och jag känner hur det hättar till om mina kinder.
- Jag vet inte, säger hon och ler.
På kvällen ligger jag med telefonen i handen, och skriver samma sms om och om igen, men skickar aldrig iväg det.
"Jacqueline. Varför kommer du inte imorgon? Det vore så kul!" skriver jag, och råkar trycka på skicka.
- FAN! skriker jag och försöker stoppa det, men det har redan skickats.
- Vad?! hör jag brorsan skrika.
- Inget, jag skojade bara, svarade jag och stirrar på mobilskärmen.
Min brorsa kommer in i rummet och kollar på mig.
- Vad heter han? frågar han.
- Vem? frågar jag och släpper inte blicken.
- Din kille? Du är ju helt beroende av honom, du sitter ju tillochmed och söker på honom på google, säger han och skrattar.
- Ha ha, superkul, säger jag och kollar rakt in i Johans ögon.
- Jag är inte kär, dra! säger jag och stänger dörren med foten. Johan gör pussljud och försvinner sen ut.
- Här ska drickas! skriker han och tjoar, och stänger sen dörren.
Jag får ett sms. Jag får panik. Jag klickar på Läs meddelande och mitt hjärta bankar fortfortfort.
"Vem är du?" Hon svarade! Jag svarar snabbt som tusan.
"Lina. I din klass! Det vore superkul om du kom med, jag vill lära känna dig! ;)"
"Yeah right. Ni är inte intresserade i vilket fall."
"Jo, jag är verkligen det. Jag vill veta vem du är påriktigt"
"Care" får jag i svar och det hugger till i hjärtat. Hon hatar mig säkert.
"Förlåt att jag frågar, men har du pojkvän?" frågar jag. Varför vet jag verkligen inte. Ren nyfikenhet kanske?
"Nepp. Gillar inte killar på det viset. Nu har du något att berätta för Jennie, vad roligt ni kommer ha. Sprida rykten, trevlans"
"Varför säger du så? Helt ärligt gillar jag inte Jennie"
Den kvällen låg vi båda i olika rum, i olika världar och smsade med varandra.
Det var då jag insåg att jag var kär.
I Jacqueline.