jebiam

Den kvällen då vi låg och sms:a var jag lycklig. Den lyckligaste människan på jorden. Dagen efter vaknar jag upp och kollar mig själv i spegeln. Ruffsigt hår och svart i hela ansiktet. "Skit också" hinner jag tänka och går till badrummet för att tvätta bort allt smink i ansiktet. Jag granskar mig själv, och bestämmer mig för att köra osminkad.
I tre år har jag gått sminkad och aldrig varit "operfekt" i skolan, eller ens hemma. Idag tänker jag skita i vad de andra säger. Vid frukosten äter jag två mackor med smör på, hela tiden tänker jag på Jacqueline. Jag vaknar upp från min egna lilla värld när mamma klappar händerna framför mig.
- Men vad gör du?! skriker jag.
- Jag ville få kontakt med dig, vad sitter du och tänker på? säger hon och skrattar.
- Ska du skita i, säger jag men ångrar mig genast. Hon var inte alls otrevlig ju.
Mamma suckar och går mot hallen.
- Förresten borde du fixa dig snart, vi ska åka om en timme, säger hon.
- Kul Mamma, kul, svarar jag och skrattar för mig själv.
- Jag är bara ärlig! Du borde faktist börja om du vill bli klar..
- Mamma! Jag ÄR klar! säger jag och ställer mig upp. Jag har ett par mjukisbyxor och pyamaströja på mig. Mitt hår ser ut som ett fågelbo och jag snurrar runt och går sedan mot mamma som om jag gick på en catwalk.
- Haha, lilla gumman, gå och fixa dig nu! Jag köpte ny hårspray och en ny tröja till dig. De ligger i en påse i dit rum!
Jag lyssnar halvt på mamma när jag går upp.
"Jag sviker Jacqueline" tänker jag när jag sätter på mig den nya tröjan mamma har köpt. Den är svart och med en kursiv text står det I love my life. Jag sätter på mig ett par håliga ljusa jeans men skiter i sminket. Något måste faktist ändras.
Håret sätter jag upp i en tofs och sätter sedan på mig mina gympaskor.
- Ska du verkligen ha de där skorna? frågar mamma och jag kollar hastigt ner på de smutsiga skorna.
- Ja. Det ska jag faktist, säger jag samtidigt som jag lyfter huvudet och går ut till bilen.
I skolan står redan Jennie där med sin pojkvän, Robin. Så fort jag ser henne ångrar jag mig. Jag skulle ha tagit de svarta läderstövlarna, jag skulle ha sminkat mig, jag skulle ha plattat håret och jag skulle verkligen ha tagit å mig de där nya örhängerna som låg tillsammans med tröjan i påsen jag fick av mamma.
Jennie ger mig en blick som gör att jag vill försvinna från jorden, försvinna från livet.
- Åh.. hej.. säger hon och kollar från mina fötter och upp till mitt ansikte och upprepar det.
- Hej.. alltså jag hann inte riktigt imorse.. säger jag och kollar bakom Jennie. Där står Jacqueline och ler mot mig. En sött litet léende, men snabbt försvinner hon.
Jag kommer tillbaka till verkligeheten och Jennie står och kollar på mig.
- Det här är ju en katastrof..viskar Jennie till mig och börjar dra i mitt hår och ta upp smink ur hennes väska. Efter några minuter är jag färdig och jag ser bokstavligen ut som en av de där sminkhyllorna inne på KICKS.
Jacqueline kommer fram och kollar på mig.
- Vad faan..? säger hon och skrattar.
- Vad säger du till min kompis?! säger Jennie och puttar undan mig. Hon ställer sig öga mot öga med Jacqueline.
- Vad faan sa jag! säger Jacqueline och plutar med läpparna. Sen börjar hon skratta. Hennes skratt är det finaste på jorden.
- Du ger FAN I MIN KOMPIS! skriker Jennie och puttar Jacqueline baklänges. Hon slutar skratta och ilska väcker till liv i hennes ögon.
- Och du ger fan i mig, säger Jacqueline och puttar Jennie tillbaks.
- Låt mig va! skriker Jennie och slår Jacqueline. En rak höger i ansiktet, och då vaknar jag upp från min lilla drömvärld.
- LÅT BLI JACQUELINE! skriker jag och puttar undan Jennie. Jacqueline ligger på golvet och jag sätter mig på huk brevid.
- Vad fan säger du? Vet du, du får välja. Mig eller Jacqueline. Jag, som har varit din kompis i fem år, eller det där lesbiska missfostret, skriker Jennie och tar tag i mig. Hon stirrar mig rakt i ögonen. Så mycket går omkring i mitt huvud. Är Jacqueline lesbisk, eller sa hon bara så? Är Jennie en äkta vän? Gillar verkligen Jacqueline mig på riktigt?
- Vet du vad, jag väljer Jacqueline, hör jag mig själv säga. Det hugger till i hjärtat samma sekund som jag säger det.
- Fyfan.. fyfan vad du är falsk! skriker Jennie. Hon går ut, jag vet inte vart, men jag tror inte att hon är kvar i skolan just nu.